Enköpings parkers historia

Det finns flera stiftelser/vänföreningar runt om i landet som stöttar parker/trädgårdar på olika sätt. Det har dessutom runt om i Sverige även funnits flera trädplanteringsföreningar som hjälpt/hjälper till. Även här i Enköping har det funnits en Trädplanteringskommitte som troligtvis arbetade för och bekostade trädplanteringar bl.a. Afzelliplan, Drottninggatan och även Kyrkåsen i sekelskiftet 18/1900talet. Vår bedömning är att det på något sätt var kopplat till doktor Ernst Westerlund (www.westerlundsallskapet.se ).

Enköping är känt för sina parker och går ibland under benämningen "parkernas stad", mycket tack vare den ryktbare f.d. stadsträdgårdsmästaren Stefan Mattsson arbeten med stadens dåvarande 24 olika parker, grönområden och planteringar. Kommunen kallar Enköping för "Sveriges närmaste stad". Detta kommer av att man inom 12 mils radie når 38 städer. Enköping var tidigare känd för sina pepparotsodlingar, och kallades då ofta "Pepparrotsstaden".

Enköpings som trädgårdsstad

Trädgårdsodlarnas paradis

På Erik Dahlbergs kopparstick från mitten av 1600-talet beskrivs Enköping som en "blomstrande jordbrukstad" med inriktning på trägårdsodling, åkerbruk, boskapsskötsel och fiske. De flesta av stadens invånare var bönder, som odlade på stadens omgivande jordar, ofta tidigare kronoägd mark, som olika regenter donerat för att uppmuntra stadens jordbruksproduktion. Under 1700-talet fick Enköping en allt tydligare profil som "uppstad" för jordbruksprodukter till Stockholm. Överallt i staden fanns små täppor, trädgårdar, och odlingar för spannmål, lökväxter, morötter, bönskidor, kålrötter, och persiljerötter, palsternackor, potatis och rödbetor. Alltså ännu inga pepparötter. Den i Uppsala verksamme boktryckaren, tidningsmannen och författaren Lars Salvius (1706-1773) kallade Enköping för "Trädgårdsodlarnas paradis". Eftersom det flesta Enköpingsbor levde på jordbruk och trädgårdsskötsel fanns både hästar och kor inom staden. Många gårdsägare hade bostad, stall och ladugård på en och samma tomt. Pepparotsodlingen, som staden är känd för, kom att dominera trädgårdsskötseln under 1800-talets andra hälf coh långt in på 1900-talet.

Kryddgården

Intill den kungsgård som Johan III lät bygga 1583 på Stora Torgets östra sida där tidigare Rådhuset stått, anlades året efter en Kunglig trädgård, Kryddgården. Trots att kungsgården brann ned 1609 verkar det som om Kryddgården har underhållits. Mellan 1603-1610 sköttes den av "Mårten trädgårdsmästare och 1614 nämns Gabriel Gunnarsson som kryddgårdsmästare. Efter stadsbranden 1622 gav staten tillbaka Kryddgården till staden, med vilkor att avkastningen skulle gå till att höja borgmästarens lön. År 1628 gav kronan också tillbaka den obebyggda tomt där kungsgården stått mot löfte att staden skulle bygga en rådstuga där. Men stadens styresmän gjorde sig ingen brådska, först vid början av 1700-talet byggdes rådstugan vid Kalktorget. Det som idag finns kvar av den kungliga trädgårdsanläggningen i Enköping är bara namnet "kryddgården" som finns i dagens Kryddgårdsgatan och stadsdelen Kryddgården.

Källa: Texten ovan är en del av Håkan Walls stora artikel i Enköpingsposten om Enköping som Trädgårdsstad, måndagen den 19 maj 2014.

(senast uppdaterad 2016-06-30)